emmamarienilsson

Varför jag är feminist.

Hanapee (www.hanapee.com) formulerade det här oerhört bra och lättförståeligt för några veckor sedan:

“Kämpa.

Det är fredag. Ännu en helg är på intåg.

En helg som för många börjar med missnöje i provrummet, ett jämförande med andra som tycks vara både smalare, snyggare och ha rundare bröst. Kvällen fortsätter ibland på ett dansgolv där dansandet många gånger handlar att ta bort ovälkomna händer på kroppen till tonerna av mm sexy bitch give me more m m m. Eller den dubbla känslan när ovälkomna händer bara hamnar på andra men aldrig på mig. Jag tänker; bekräfta mig snälla, för hur jag ser ut är den jag är! När fredagsnatten övergår till lördag börjar jobbet med att ta sig hem säkert. Är den sträckan ordentligt upplyst? Ser taxichauffören ok ut? Om jag springer tillräckligt fort från bussen så borde det väl vara lugnt?

Även om rädslan sällan besannas så är den aldrig obefogad. Enligt Brottsförebyggande rådet sker runt 30 000 våldtäkter i Sverige varje år. Det betyder drygt 82 våldtäkter varje dag, i Sverige.

Och det finns röster som säger att det är upp till mig. Jag ska inte göra mig till offer. Istället ska jag ta för mig. Tänka positivt. Feminismen har gått för långt. Det är en ny tid nu. Sverige är jämställt. Allt kan inte vara millimterrättvist. Det är som det är. Kvinnor är si och män är så.

Rösterna säger att det handlar om ”vänstervindar”. Att sånt här ”kommer och går” när det inte finns ”riktiga problem” att engagera sig i.

Men vad är det som inte är på riktigt med att 82 våldtäkter sker varje dag? Vad är på låtsas med en socialstyrlese som räknar anorexi och bulimi till två av vår tid största folksjukdomar? Och vad är det som är farligt med att engagera sig i att alla människor bör få byta om på en trygg plats i sin skola?

Jag har fortfarande inte fått svar på frågan. Eller jo, det skulle vara det här med att en eventuell ”hen-avdelning” kan dyka upp i klädbutiker (hurra! säger jag), och där väcks ju genast en ny fråga; Vad är det som är så fruktansvärt med att ha bra tillgång till unisexkläder?

Rösterna pratar om lika värde och att det är självklart att vi ska vara jämställda, men är aldrig beredda att visa vägarna dit. De protesterar högljutt mot ett tredje omklädningsrum och ett könlöst pronomen men är tysta som muren när det handlar om hur vi då istället ska nå den där blomstrande jämställdheten. Hur våldtäkterna ska gå från 82 till 0 stycken per dag eller hur anorexi och bulimi bör motverkas.

Rösterna har inga lösningar och rösterna ställer själva inte frågan varför? Varför är 99% av alla våldtäktsmän just män? Varför insjuknar så många unga kvinnor i ätstörningar? Varför har kvinnor minde makt och lägre lön? Varför tar män i Sverige fortfarande bara ut 26% av föräldraledigheten?

Kan det kanske ha något att göra med hur vi ständigt delar upp samhället efter kön och därmed har olika förväntningar och förutsättningar beroende på om vi är män och kvinnor?

Rösterna tystnar. De gånger de höjs är det med trotsiga ”NEJ!” när feminismen kommer med konkreta förslag så som ett könlöst pronomen eller det där tredje omklädningsrummet. Eller varför inte med höga skratt åt ”låtsasproblemen”.

Feminism handlar om att hitta vägar till ett jämställt samhälle. Det handlar om att våga uppmärksamma och ifrågasätta rådande normer. Normer som ger mig ångest framför spegeln, som säger att det är ok för ovälkomna händer att ta på min kropp, som ger mig osunda bekräftelsebehov, som skapar horanmadonna-komplex i mig – normer som bland annat gör att det bara idag kommer ske 82 våldtäkter.

Att börja se och ifrågasätta våra könsroller och vad de gör med oss, är en viktig väg att vandra om vi vill förstå vår samtid och slutligen nå ett jämställt samhälle.

Idag är det fredag och en perfekt dag att börja.”

Jakarta, 14 maj. 125 dagar senare.

Då var vi här. Den sträckan som till en början tycktes så oändligt lång har nu kommit till sitt slut. Minns som igår hur jag och Josefin spenderade resans första natt i kochin i Indien med att stirra upp i taket och fundera på vad vi egentligen gett oss in i. Hade vi inte redan genomlevt det där honkytonklivet genom förra årets sydostasientripp? Behövde vi verkligen en vinter till i tropikerna?

Att lämna ett liv i Oslo man fäst sig vid och gjort till vardag. Att krama sönder Otto där på Landvetter och lämna honom vid bilen med tårkantade ögon. Att inte hunnit säga hejdå, knappt hej, till Boden och alla där hemma. Att inte riktigt veta varför man åkte iväg - bara att man måste. Det fanns inget alternativ, det var såhär det skulle bli. För trots att förvirringen under resans första dygn snurrade och snurrade omkring likt fläkten i taket visste jag ju också att jag skulle förstå. Det skulle inte dröja så länge innan jag var tillbaka i ryggsäckslunket igen, och snart skulle jag inse varför magkänslan ropade “du måste iväg, du måste iväg, du måste iväg!”

En av mina gamla favoritfattare skrev en gång en ganska så enkel mening som på något sätt lyckats etsa sig fast. “Möten med människor. Möten med människor som förändrar ens liv.” För det är ju så enkelt. Alla dessa länder, städer, resmål. Alla dessa paradisstränder, havsbottnar, bergstoppar, hotellsängar, parker, trottoarer, basarer, tempelområden, skogspartier, restauranger och marknader. Inget av detta hade varit någonting utan människorna där bakom, framför, vid sidan av. Alla dessa människor av olika ursprung och nationaliteter som tillsammans format resan. Format mig. Format oss.

Jag är så himla tacksam att en sak ledde till nästa och gjorde att jag satt på markveien i oktober förra året och bokade de där satans biljetterna, till ett land jag visste ingenting om med människor jag inte kände. Ibland måste man helt enkelt göra saker fastän man inte vet vart de kommer leda en.

Vet inte riktigt vad jag ville säga med det här textstycket. Kanske bara något om skillnaden att komma hem i år jämfört med att komma hem förra året. Det som var så sorgligt och smärtsamt förra året känns nu så otroligt roligt och peppande. Trots att jag är mer hemlös än någonsin tidigare. Eller kanske just därför.

Ja, förra årets hemresa kändes verkligen som början på slutet.

I år är det bara slutet på början.

Jag ser hur människorna där hemma fyller instagramflödet med vår. Svensk vår. Det är körsbärsblommor och picknickar och gröna gräsmattor och vinglas och bara ben. Det är nyinköpta magtröjor och sista tentan och solglasögon och årets första grillat och Håkanreferenser i varje hörn. Alla verkar så peppade. Så himla redo på sommaren som väntar. Det glädjer mig, mer än allt just nu glädjer det mig. Om några fjuttiga dagar är jag nämligen också där. Tiden har runnit förbi här borta. Det som i början av januari verkade smått omöjligt har nu inträffat: vi kan räkna dagarna tills vi är hemma i Sverige igen på en hand. Svensk sommar alltså. Löftet om tre magnifika månader av fullkomlig magi - kunde inte längta mer.